Starka skäl för en Natoanslutning

Skälen och stödet för en svensk anslutning till Nato växer sig allt starkare. I ett nytt och farligare säkerhetspolitiskt läge spelar Nato en mer central roll för Sveriges och Europas säkerhet. Det leder till att debatten kring Nato-frågan blir öppnare, intensivare och tydligare. Opinionsmätningar pekar på att allmänheten är väsentligt mer positiv till en svensk anslutning än bara för några år sedan.

Jag ser fyra huvudskäl varför Sverige bör ansluta sig till Nato:

Minska risken för krig – Sveriges försvar är idag utformat för samverkan med andra. Vår förmåga att på egen hand försvara Sverige vid ett väpnat angrepp är begränsad. Vi är därför beroende av militärt stöd som enbart Nato och dess medlemsländer kan ge. Ett svenskt Nato-medlemskap skulle minska risken för krig eftersom en potentiell motståndare då på förhand vet att vi får stöd vid ett väpnat angrepp.

Gemensamt ansvar – Sveriges säkerhet är förenad med övriga Östersjöländers säkerhet. Men våra förutsättningar för att ta ett gemensamt ansvar för säkerheten i Östersjöområdet och Europa begränsas av att vi står utanför Nato. Som Nato-medlem kan vi ta ett större ansvar genom att fullt ut öva, träna och bedriva försvarsplanering med dessa länder.

Bättre samarbete – Det nordiska försvarssamarbetet begränsas av att länderna har valt olika säkerhetspolitiska lösningar. Förutsättningarna för ett fördjupat nordiskt försvarssamarbetet skulle bli betydligt bättre om Sverige och Finland var medlemmar i samma försvarsallians som Norge, Danmark och Island. Tillsammans kan vi skapa en sammanhållen regional försvarsförmåga som bidrar till att stärka freden i vår del av Europa.

Större inflytande – I Nordatlantiska rådet som är Natos högsta beslutande organ fattas beslut om helt avgörande frågor som rör säkerheten i Europa som helhet och i vårt närområde. Som medlem av Nato får vi västenligt större möjligheter att påverka och ta ansvar för frågor som är helt avgörande för vår egen och Europas säkerhet.

Atlantkommittén presenterar idag ett policy PM som på ett lättöverskådligt sätt redogör för de viktigaste skälen varför Sverige bör ansluta sig till Nato samt frågor och svar kopplat till detta ställningstagande.

Svenska Atlantkommitténs syn på Natomedlemskap

GÖRAN LENNMARKER är ordförande för Svenska Atlantkommittén.

Natobloggen, en ny och spännande aktör i den säkerhetspolitiska debatten

”Natobloggen är ett privat initiativ till stöd för gemenskapstanken. Vi vill ge Natodebatten en fast plats på nätet för dem som vill utbyta argument men också göra grundfakta lätt tillgängliga för dem som vill sprida kunskap om Europas gemensamma försvarsorganisation. Därutöver kommer vi också att löpande granska myter och lögner som sprids i vårt land via desinformationskampanjer.”

http://natobloggen.se/

Stadgeändring: Atlantkommittén verkar för en svensk anslutning till Nato

Atlantkommitténs årsmöte beslöt att föreningen ska verka för en svensk anslutning till NATO. Det innebär Atlantkommittén i linje med de nya stadgarna gått från två till tre huvudsyften och därför ska verka för:

1. En bred och välinformerad debatt om svensk och euroatlantisk säkerhetspolitik
2. Ett starkt transatlantiskt samarbete för fred och säkerhet i och utanför Europa
3. En svensk anslutning till NATO

Skälet till det nya ställningstagandet beror i grunden på att NATO nu spelar en ännu mer central roll för Sveriges och Europas säkerhet i ljuset av den förändrade säkerhetspolitiska utvecklingen. Det har också lett till att debatten kring NATO-frågan ändrat karaktär under det senaste året. Den har blivit öppnare, intensivare men till del även tydligare och det råder ett betydande intresse kring frågan. Det är idag svårt att se några tecken på att denna trend kommer att avta. I grunden handlar det om att Atlantkommittén måste vidareutvecklas i takt med att debatten och den säkerhetspolitiska utvecklingen förändras. De allra flesta som vill stärka den trans-atlantiska länken finner det naturligt att också vara för ett svenskt medlemskap i NATO. Att driva en förening som är för en stark trans-atlantisk länk men mot eller likgiltig inför ett NATO-medlemskap får i längden sannolikt svårt att driva en meningsfull verksamhet. Det speglar inte heller den uppfattning som finns bland de allra flesta av våra medlemmar.

Det nya ställningstagandet innebär självfallet inte man måste vara övertygad om att Sverige ska gå med i NATO för att bli medlem i Atlantkommittén. Precis som i ett politiskt parti så kan man ställa upp på vissa ställningstaganden och verksamhetssyften men inte nödvändigtvis alla. Däremot finns det naturligtvis respekt och förståelse för att personer, som är aktiva NATO-motståndare och kritiska till NATO som organisation och företeelse, inte känner sig hemma i Atlantkommittén.

Atlantkommitténs programverksamhet kommer att fortsatt fokusera på upplysning och kunskapsuppbyggnad kring en rad säkerhetspolitiska frågor kopplat till den trans-atlantiska länken även om vi kommer att lägga större tyngdpunkt på NATO-frågan framöver. Det nya ställningstagande kommer även att förändra Atlantkommitténs opinionsbildande verksamhet och vi kommer att kunna vara betydligt tydligare och mer a

.

Lettlands och EUs flagga samt presidentens fana. Bildkälla

 

Atlantkommitténs resa till Riga

Svenska Atlantkommittén genomförde en studieresa till Riga den 5 oktober. Syftet var att föra säkerhetspolitiska samtal samt få en djupare förståelse för utvecklingen

Nato – inte om utan hur

(Inlägget finns också som artikel på Svensk Tidskrift)

Allt mer talar för att ett svenskt Nato-medlemskap inte är någon omöjlighet längre. Men hur ska det gå till? Ska vi folkomrösta i frågan och varför måste vi vänta på att Finland går med? Matilda Karlsson lyfter några frågor som behöver redas ut.

Debatten om Nato och ifall Sverige bör bli medlemmar av alliansen är ett minst sagt hett ämne just nu. Med en ökad hotbild från Ryssland och med Putin i ledning i Kremls högkvarter börjar det sakta men säkert luta åt en majoritet för Nato i Sverige. Enligt olika opinionsundersökningar stödjer allt från 41 till 48 procent ett svenskt medlemskap i militäralliansen.

Frågan ”om” Sverige någon gång kommer att gå med i Nato debatteras fortfarande, men allt mer svänger diskussionen mot ”när” en anslutning kan komma att ske. Mycket pekar som sagt på att ett svenskt medlemskap inte är någon omöjlighet längre. Några frågetecken kring det hela bör dock redas ut. Hur skulle det egentligen kunna se ut när Sverige beslutar om ett medlemskap? Är det tal om en folkomröstning eller rör det sig om en bredare överenskommelse i riksdagen? Det här är frågor som är minst lika viktiga att föra fram.

En folkomröstning har nämnts allt eftersom opinionen förändrats, men skulle det verkligen vara genomförbart? Det behövs i så fall fler opinionsundersökningar, samt fler analyser av säkerhetsläget och frågan om en anslutning bör bli en kärnfråga för förespråkande partier i nästa riksdagsval. Endast då, när befolkningen känner att de faktiskt vet vad Nato är och vad det skulle innebära att bli medlem är detta en möjlighet. Att gå till val och tro att vinsten är i sikte, när invånarna inte är informerade om vad ett ”ja” skulle innebära hade varit minst sagt dumdristigt.

Men det är inte självklart att svenska folket ska få axla ett sådant tungt beslut som ett Nato-medlemskap. Ett bättre alternativ hade varit om en bredare överenskommelse hade gått att nå i riksdagen. Centerpartiet och Kristdemokraterna har svängt i frågan om ett medlemskap och inom Socialdemokraterna har det börjat bubbla under ytan. Försvarsminister, Peter Hultqvist har visserligen inte sagt det rätt ut, men mycket pekar på att han och flera andra har mjuknat i frågan om ett medlemskap i militäralliansen.

Ett tredje frågetecken som är värt att ta upp när det kommer till ett svenskt medlemskap i Nato är Finland. ”Går Finland med i Nato, går Sverige med i Nato.” Så lyder standardfrasen. Varför ska Sverige hänga upp sig på vad Finland gör? Skulle inte vi istället kunna vara ett föregångsland och ta ställning i frågan och ansluta oss? Vem säger att Finland inte skriver på ett medlemskap strax efter att Sverige har gjort det? Varför ska vi binda upp oss och vänta på att finnarna tar ett beslut när vi är fullt kapabla till att själva göra det. Om Sverige går med i Nato, går Finland med i Nato skulle jag vilja påstå. Det är väl fullt möjligt det också?

Till sist kommer mycket att handla om de där 20 procenten av Sveriges befolkning som fortfarande är tveksamma, det vill säga gruppen som röstar ”vet ej” i samtliga opinionsundersökningar. Den gruppen behöver vi, Nato-förespråkare, nå fram till, informera och få att förstå hur viktigt det är att Sverige ansluter sig till världens största militärallians.

Innan en folkomröstning eller en överenskommelse kan nås behöver sammanfattningsvis svenska folket bli bättre informerade, fler analyser av säkerhetsläget genomföras och ytterligare opinionsundersökningar fullföljas. Slutligen måste frågan om en anslutning till Nato ta större plats inom partierna. Alliansen är på helt rätt väg, men utan Socialdemokraterna på rätt sida ser det ut att kunna bli en tuff fight!

Matilda Karlsson

Matilda är medlem i Svenska Atlantkommittens Ungdomsförbund och deltar i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi 2015. Hon har arbetat på svenska representationen i Bryssel och praktiserat på ett Europakontor i Bryssel.

Mats Johansson ger ut boken Kalla kriget 2.1

Mats Johansson som är styrelseordförande för Fri värld samt medlem av Svenska Atlantkommittén har nyligen givit ut boken Kalla kriget 2.1, som är en utökad version av Det nya kalla kriget (2008) och Kalla kriget 2.0 (2013). Boken kan beställas frånTimbro.

 

Ambassadör Michael Sahlin: ”The indispensable nation” och dilemmorna i Mellanöstern

Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta eventuellt ska kunna åstadkomma innan tiden är helt ute. Frågan uppstår inte minst med tanke på de dilemman och de utmaningar som ”The indispensable nation” står inför bland annat i det kaotiska Mellanöstern/Nordafrika, här och nu. Idéerna bland presidentvalsaktivisterna om behovet av ny och ändrad amerikansk mellanösternpolitik må vara mångahanda – och spretiga – men även en nu vingklippt och desillusionerad Obama-administration har många svåra beslut att fatta (och försöka få gehör för i den svårflirtade Kongressen) långt innan det blir tid för en ny president att förvalta arvet och eventuellt tänka nytt. Gigantiska utmaningar finns ju också, för USA och andra, på annat håll i världen.

Just när detta skrivs återstår någon enstaka dag till deadline inträffar i förhandlingarna mellan Iran och USA m fl (P5+Tyskland) i Lausanne/Wien om det iranska nukleära programmet. Kanske bekräftas innan dessa rader ens hunnit skrivas färdigt ryktena om att fristen, givet utestående tvistefrågor, trots allt kommer att förlängas. Ett avtal med Iran, trots allt motstånd både från israeliskt och saudiskt håll och från kritikerkretsar även i USA (och i Iran), skulle förvisso vara en ”game changer” i det komplexa västasiatiska konfliktmönstret, men en scenförändring med ovissa konsekvenser. En kanske nödvändig men kanske inte tillräcklig betingelse för en definitivt nödvändig stabilisering i regionen.

Man erinrar sig här hur president Obama inför FNs Generalförsamling hösten 2013 uttalade att från och med nu skulle USA fokusera på tre mål (medan allt annat skulle läggas i baksätet): en fredsuppgörelse Israel-palestinierna, ett slut på det syriska inbördeskriget, och så ett avtal för att förhindra iransk kärnvapenanskaffning. Trots Kerrys ansträngningar och skyttlande havererade försöket att äntligen skapa fred mellan israeler och palestinier, och nu verkar tåget ha gått för även denna administration. Och kriget i Syrien bara fortsätter att skapa död och flykt, utan slut i sikte. Det är alltså svårt att överskatta betydelsen av ett Iran-avtal för Obama-administrationens eftermäle, inte minst också med tanke på svårigheterna att uppfylla löftena om ett avslutande under mandatperioden av krigen i Afghanistan och Irak.

Problemet för Obama och USA är dock att även alla andra krisfrågor i MENA-regionen, de som skulle hamna i baksätet, över tiden tillväxt i komplexitet och hotfullhet och ställer ”den oundgängliga nationen” inför ständigt nya och svåra frågor om vari oundgängligheten egentligen skall bestå: ”damned if you do, damned if you don´t”. Det talas i amerikansk debatt mycket om bristen på amerikansk strategi i regionen, särskilt vad gäller kampen mot IS och konflikterna i Syrien och Irak. Samtidigt som en och annan påpekar att endast den okunnige kan hävda att det finns en strategi som vore relevant och verksam i det kaotiska Mellanöstern. Det spretar rejält i amerikansk debatt inför stundande maktskifte, en debatt präglad av svårartad ambivalens och grundläggande osäkerhet beträffande vad som är vitala amerikanska säkerhetsintressen och vilka målsättningar som i dagens verklighet faktiskt vore realistiska och genomförbara. I bakgrunden spökar den tunga känslan av ansvar för allt det som interventionen 2003 ställde till med, i Irak, men indirekt också i Syrien, och därmed regionen. Ytterst hägrar den klassiska spänningen mellan isolationism och militär interventionism.

Vad göra?

Så vad ska USA göra? Frågan uppstår också ur konstaterandet att USA:s maktprojicerings- och fredsmäklarförmåga också (förutom krigströtthet) begränsas av att Obamas USA har rejält problematiska relationer till samtliga regionens huvudspelare, Al-Sisis Egypten, Erdogans Turkiet, Netanjahus Israel, kung Salmans Saudiarabien, Shia-regimen i Bagdad, m fl, samt förstås ayatollornas Iran. Att rätt och klokt balansera mellan dessa var för sig problematiska regimer med motstridiga intresseagendor är (för att uttrycka det milt) inte enkelt. Tillkommer så det faktum att det inte är möjligt att bortse från den vidare internationella scenen, t ex att motparten Putins Rysslands medverkan behövs i varje syriskt fredsscenario. Liksom att Irans medverkan behövs för att få ordning på Irak, och därmed ett övertag i kampen mot IS, och för en långsiktig stabilisering av Afghanistan efter det militära uttåget. Och att EU är upptaget av interna konvulsioner.

MENA-miljön – med inbördeskrigsförhållanden och ombudskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak – präglas nu av dels IS´ fortsatta framfart och metastaserande utbredning, av en djupnande,  politiserad klyfta tvärsöver regionen mellan Sunni och Shia och av till synes oförsonlig maktkamp mellan ett wahabistiskt Saudi och Shia-Iran, av fortsatt (och fortsatt ohållbart) dödläge i den israelisk-palestinska konflikten, av ekonomisk stagnation och av nya, stora frågetecken beträffande  Sykes-Picot gränsernas och den gällande statsstrukturens hållbarhet i rådande turbulens. Och av synbarligen tilltagande frustration hos regionens huvudspelare, Saudiarabien med klienter och Turkiet (som knappast har några klienter) över USA:s villrådighet och sviktande ledarskap, med ty åtföljande benägenhet att ta saker i egna händer (mer om det sedan). Och av amerikansk frustration över klent och tvehågset regionalt bidrag till kampen mot IS, särskilt vad gäller NATO-allierade Turkiet. Se där en riktigt ordentligt trist kombination. Så vad ska USA göra?

Dilemman och ”game changers” i Syrien

Senaste nytt på ”game changer”-fronten, till betydande bekymmer för Obama-administrationen som absolut inte behöver ytterligare komplicerande dåliga nyheter, är de rykten som i dagarna surrar i Ankara om att den efter senaste parlamentsval försvagade AKP-regimen med Erdogan i den faktiska spetsen överväger någon form av militärt ingripande i Syrien  och att skälet för detta nu i första hand har att göra med syrisk-kurdiska PYD:s militära framgångar mot IS med hjälp av amerikanskt flygunderstöd, en ny påminnelse om att ”The indispensable ally of the the indispensable nation”, Turkiet,  har väsentligen andra prioriteringar än USA i det syriska dramat. IS må även för Syriens grannland Turkiet utgöra ett hot – oaktat allt som sagts och ryktats om turkiskt diskret bistånd bl a till IS m fl jihadistiska anti-Assad-grupper och å andra sidan om turkisk sårbarhet för den befarade närvaron i transitlandet Turkiet av mängder med aktionsberedda celler och sympatisörer. Men i Ankaras/AKP:s hotbild utgörs de större hoten av dels den seglivade Assad-regimen och dels risken att det i spillrorna av Syrien skall uppstå en självständig eller autonom kurdisk entitet vid gränsen mot Turkiet, till skada för den turkiska kurdfrågans hanterbarhet.

Ett turkiskt militärt ingripande i Syrien, trots förutsägbara reaktioner i Moskva och Teheran och trots tveksamhet och motstånd i Turkiet på alla håll i landet (utanför AKP-kretsen)  – ett ingripande som utåt motiveras med behoven av en skyddszon i norra Syrien både för att kunna hantera fruktade ytterligare flyktingströmmar och som led i kampen mot såväl Assad-regimen som kurdiska PYD och IS – skulle göra ett redan prekärt läge för Obama-administrationen (som i och för sig länge önskat sig turkiska ”boots on the ground” i kampen mot IS) än mer prekärt och ytterligare försvaga tilltron till att det alls finns en lösning på det syriska dramat. Dilemmat för USA i Syrien är ju att (den omfattande men numera mer sparsamt opererande) anti-IS koalitionen för att behålla Gulf-staterna och Turkiet ombord måste upprätthålla en anti-Assad retorik, samtidigt som USA naturligtvis inte har något intresse av att Assad-regimen faller bara för att ersättas av en anti-amerikansk och anti-västlig jihadistisk regim med slagskugga även över den darriga utvecklingen i grannlandet Irak. Eller för den delen en ytterligare kaotisk ”somalisering”.

Och för USA tillkommer att kurdiska styrkor – syrisk-kurdiska PYD, Irak-kurdiska peshmergas och turk-kurdiska PKK – hittills varit den enda trösten i bedrövelsen när det gäller att komplettera halvdant framgångsrika flygbombningar med nödvändiga ”boots on the ground” i kampen mot IS i Syrien och Irak. Turkiet, med egen agenda, har fortsatt att vara motvillig allierad och i Irak har ökande amerikanska rådgivarinsatser inte förmått skapa en effektiv armé, kapabel att göra det jobb som nu mest utförs av Iran-stödda Shia-miliser. Luttrade bedömare dämpar tilltron till att som väg- och tidsvinnande strategi satsa på att utbilda och utrusta ”moderata” förband i Syrien genom att hänvisa till alla de miljarders miljarder som USA, tidigare liksom nu, satsat på just detta i Irak, utan större verkan i rådande miljö.

Intressena, strategierna och agendorna divergerar alltså rätt våldsamt, innebärande bl a att ett turkiskt ingripande, unilateralt eller i Saudi-maskopi (såsom redan sker i det aktiverade militära stödet för allehanda rebellgrupper, jihadistiska liksom ”moderata”, skulle innebära stora bekymmer för amerikansk politik, om ingripandet sker med nu angivna förtecken och motiv. USA, redan hårt prövat av allianspartnerns Erdogan-inspirerade extravaganza i olika utrikespolitiska riktningar, skulle få svårt att försvara det turkiska agerandet och att hantera ingripandets olika konsekvenser, samtidigt som man konstaterar risken för en våldsam utveckling av förhållandet mellan turkisk och kurdisk nationalism i Turkiet självt i en känslig tid och en känslig region.

Och även om den turkiska AKP-regimen skulle backa tillbaka, ställd inför motstånd mot ingripandeplanerna även från den (luttrade) turkiska militärens sida och med tanke på pågående koalitionssonderingar efter valet som kan tvinga fram en ändring i AKP-regimens (misslyckade) Syrien-politik, så kvarstår många problem, däribland de problem som har att göra med Rysslands och Irans stöd för den Assad-regim som de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien bundit sig för att störta, samtidigt som de känsliga nukleära förhandlingarna med Teheran går mot sin kulmination. Dilemmat, ett annat dilemma, för USA:s politik, är att läget i Syrien är sådant att det helt enkelt inte tycks finnas något klart och tydligt mål att kunna fokusera på, och leda mot, att avvaktan och sekvensiellt agerande är vad som står till buds, samtidigt som den syriska krisens politiska och humanitära konsekvenser blir alltmer ohållbara och de regionala huvudaktörerna, främst Turkiet och Saudi, blir alltmer pressade, otåliga, och benägna till att ta saken i egna händer.  Samtidigt som IS-giftet sprider sig i MENA-regionen som helhet.

…och i Irak

Och så Irak. Vad borde USA göra där, med tanke inte minst på det ansvar man har för att ha släppt ut anden ur flaskan genom interventionen 2003? Än mer än Syrien framstår Irak som huvudarenan för några av regionens huvudkonflikter som släppts loss: det arabiska versus det persiska, Sunni versus Shia, det arabiska versus det kurdiska, minoritet-majoritet, mainstream Sunni versus Muslimska brödraskapet och allehanda salafistiska och wahabistiska varianter/grupper, IS mot ”alla andra” (om än med varierande beslutsamhet), Bagdad mot Erbil, olika kurdiska grupperingar mot varandra, osv.

Amerikansk politik i detta virrvarr har varit att söka värna om Iraks territoriella integritet (t ex tillhållande KRG i Erbil att hålla an med kraven på självständighet), att verka för tillkomsten av en mer moderat och tvärsekteristiskt inkluderande ledare (Abadi) och regim i Bagdad för att på så sätt dämpa sunniminoritetens alienation inom Irak, att göra en ny insats för att återupprätta den skamfilade irakiska reguljära armén och göra den kapabel till kamp mot ett fortsatt – trots flyginsatserna – framträngande IS och att pragmatiskt och de facto samverka med Iran-stödda shiamiliser och förekommande reguljära iranska militära aktörer, med kampen mot IS som gemensam nämnare bland allt det som skiljer, och med bakgrund i de nukleära förhandlingarna. Och att från luften (fortfarande i avsaknad av ”boots on the ground”) bekämpa IS i Irak genom att bekämpa IS också i basområdet Syrien – och därigenom inträda till försvar för Sykes-Picot- gränserna anno 1916.

Knappast någon i Washington har såvitt bekant dragit slutsatsen att denna politik hittills varit nettoframgångsrik. Beroendet av Iran-stödda shiamiliser och den taktiska de facto samverkan med Teheran i den prioriterade kampen mot IS i Irak betraktas med oro och föranleder allehanda motåtgärder i länder (Saudi , Israel, Turkiet, m fl) som på sunnipolitisk grund fruktar en utbredning av iransk makt, till att börja med i Irak men potentiellt också i Jemen, Bahrein m fl länder där det finns shiaminoriteter.Flygbombningarna tycks inte på allvar bita på ett taktikanpassat IS. Även ett stegvis utökat antal amerikanska militära rådgivare/utbildare har inte förmått det som USA tidigare inte förmådde, trots en massiv satsning värd 25 Mrd USD, nämligen att skapa en fungerande, nationell irakisk armé. Alltså är man inte i närheten, än idag, av att återerövra staden Mosul som IS chockartat intog för ett år sedan. Snarare är trenden just den motsatta, att man tappar städer som Ramadi. Och regimen Abadi får uppenbarligen allt svårare, trots amerikanskt stöd, att hålla stånd mot shia-sekterismens krafter. Sunniminoritetens utsatthet och alienation, och därmed rekryterbarhet för IS, förefaller inte ha minskat. Shiamiliser och shiadominerad armé fruktas mer än IS-monstret. Stödet till, och behovet av, kurdiska KRG måste begränsas av det hot mot Iraks nationella sammanhållning som kurdistanska självständighetssträvanden utgör. Också den kurdiska frågan är gränsöverskridande och potentiellt explosiv.

Ekvationen ser omöjlig ut. Och de humanitära konsekvenserna bara växer.

Damned if you do, damned if you don´t

Så vad ska USA, ännu en tid under ledning av team Obama som lovade avsluta krigen i Afghanistan och Irak men som inte kunde förutse IS-fenomenet, göra nu: ”damned if you do, damned if you don´t”. Och vad ska en ny president hitta på? Ingen lär väl kunna hoppas på att utvecklingen på marken av egen dynamik ska göra det lättare att se klart och kunna skapa mindre fruktlösa handlingsalternativ. Eller att ”cut and run” skulle vara försvarligt, eller ens politiskt möjligt. Detsamma torde gälla den option som trots Irak-erfarenheterna och annat i det tunga bagaget simplistiskt förordas av en del kongresspolitiker, en fullskalig militär återvändo till Irak som i varje fall Obama och många med honom fann och finner otänkbar. Kvarstår, kanske för lång tid, ”muddle through”, i den mån de regionala huvudaktörerna tillåter ens det.

För oss andra gäller att kampen mot IS och all annan internationell terrorism och mångfalden dilemmor och närmast hopplösa handlingsval i ett Mellanöstern och MENA som helhet riskerar att i så hög grad uppta energi och kongresspolemik att USA relativt sett blockeras och tappar vilja och förmåga att ta spjärn mot ett aggressivt Putin-Ryssland i östra Europa och anta utmaningarna från det framväxande Kina.

Så trots eller tack vare EU:s och därmed Sveriges begränsade vilja och förmåga att göra positiv skillnad i Mellanöstern (men med tanke på alla effekter som påverkar europeisk säkerhet) , USA:s nuvarande och kommande ansträngningar att mot svåra odds fortsatt utgöra stabiliserande faktor i denna hårt prövade region, utöver de mer globala utmaningarna, ÄR ett säkerhetspolitiskt intresse också för oss. USA förblir ”The indispensable nation” – en svår roll i en svår tid.

Michael Sahlin

Michael har tidigare varit Sveriges ambassadör i Ankara och även  ordförande för Svenska Atlantkommittén.

Bildkälla

Varför upplever Ryssland ett svenskt Natomedlemskap som hotfullt?

 

Ryska nyhetsbyrån Tass rapporterar att Rysslands utrikesdepartement anser att Sveriges närmande till Nato skulle tvinga Ryssland till att vidta nödvändiga åtgärder:

”Sweden’s admission to NATO would have military-political and foreign policy consequences that would require necessary response steps from the Russian side.”

Man kan fråga sig varför Ryssland känner sig så hotade av ett svenskt medlemskap i Nato. Handlar det kanske egentligen om rysk rädsla för att dess framtida aggressionsplaner kan begränsas?

Natomotståndare hävdar ofta att Ryssland inte har något intresse av Sverige i sig som skulle kunna leda till krig. Men hur är det med de baltiska länderna? Där är de flesta överens om att det finns en betydande risk för olika former av ryska angrepp. I en sådan situation hävdar jag att risken är stor att Sverige dras in i en konflikt vare sig vi är med i Nato eller inte. Sverige har till exempel genom solidaritetsförklaringen deklarerat att landet inte kommer att vara neutralt i en sådan situation. Men skulle vi vara medlemmar i Nato i ett sådant läge skulle tröskeln höjas för Ryssland att angripa de baltiska länderna.

Det är nämligen så att vid en rysk invasion av dessa länder är det strategiskt viktigt att även kontrollera svenskt territorium. På grund av vårt läge i Östersjön vill Ryssland hindra Nato från att använda Sveriges luftrum för att undsätta de attackerade baltiska staterna. Men det skulle vara svårare för Ryssland att proaktivt angripa Sverige om Sverige då redan är med i Nato, eftersom det direkt skulle provocera fram en konflikt med Nato innan man ens har börjat med Baltikum.

Slutsatsen är att Sverige riskerar ett angrepp från Ryssland vid ett ryskt anfall på Baltikum vare sig vi är med i Nato eller inte. Däremot höjs tröskeln och risken minskar att bli proaktivt angripet om vi redan är med i alliansen.

Källa Stratfor 2013

Om ryska luftförsvarssystem är placerad i Sverige blir det oerhört svårt för Nato att skicka undsättning till de baltiska länderna vid en konflikt Källa Stratfor 2013


Alexander Ruckemann, f.d. Militärtolk och styrelseledamot i Atlantkommitténs Ungdomsförbund

Mer i ämnet:

Tidigare Chef för Försvarshögskolan Karlis Neretnieks har  skrivit mer utförligt om ämnet på sin blogg 

Debatt mellan Fredrik Malm (FP) och den Maj-Britt Theorin (S) från 2014 i ämnet 

Centre for European Policy Analysis släppte en rapport om Nordens och Baltikums roll i ljuset av de ryska aggressionerna. 

Ny bok ”Ukraine: What Went Wrong and How to Fix It” av Anders Åslund

Anders Åslund på Peterson Institute for International Economics har skrivit en ny bok om situationen i Ukraina. ”Ukraine: What Went Wrong and How to Fix It” förklarar landets marknadsekonomiska utveckling från och med kommunismens fall och undersöker de ekonomiska konsekvenserna av nuvarande konflikt. Åslund hävdar att Ukraina måste genomföra svepande politiska, ekonomiska , sociala och statliga reformer för att i framtiden uppnå välstånd och oberoende.

>Om författaren

>Recension

>Beställ boken


Fakta:

Ukrainas ekonomiska utveckling jämfört med andra östeuropeiska stater

Ukrainas utveckling avseende BNP, valutareserver och valutakurs

>Källa


Alexander Ruckemann

Styrelseledamot Atlantkommitténs Ungdomsförbund

Lyft blicken

Så har vi äntligen fått en uppgörelse kring försvarets finansiering fram till 2020. Det blev 10 miljarder. Försvarsminister Hultqvist var nöjd, Folkpartiet hoppade av och ÖB var glad över den politiska enigheten kring beslutet. Exakt vad pengarna kommer räcka till överlåter jag åt andra att förklara, istället vill jag föra upp resonemanget på en mer övergripande nivå.

Anledningen till att stater håller sig med militära resurser är främst för att säkra den nationella suveräniteten. Genom att demonstrera för en eventuell angripare att det kommer kosta både människoliv och stora materiella resurser att tvinga oss i en specifik riktning stärks skyddet av det nationella självbestämmandet. I Sveriges fall skyddar det militära försvaret ett av världens mest demokratiska, icke-koruppta och toleranta samhällen. Ett starkt skydd av det svenska samhället är således av godo. Att Sverige dessutom inte bedrivit ett angreppskrig på 200 år gör att en eventuell upprustning av det svenska försvaret knappast kan ses som ett hot, förutom av en potentiell angripare.

Allt tal om att Sverige skulle öka spänningen genom att rusta upp är att erkänna den presumtiva angriparens världsbeskrivning och därmed är också den svenska suveräniteten förlorad. Jag har full respekt för dem som vill rusta ner försvaret för att prioritera andra saker i budgeten, men att förespråka nedrustning med motiveringen att exempelvis Putin kan känna sig hotad är att göra den ryska aggressionspolitiken en tjänst och den svenska suveräniteten en otjänst.

Nu är debatten om upprustning och hot irrelevant i Sverige eftersom inget parti har råd att rusta upp det svenska försvaret. De nya anslagen som Peter Hultqvist stolt presenterade tillsammans med de fyra andra partierna gör fortfarande att Sveriges försvarsanslag som andel av BNP riskerar att ligga under 1 procent 2020. Trots detta kallas beslutet ”trendbrott” och ”förmågelyft” samtidigt som man stoltserar om att två nya(gamla) korvetter blir operativa.

Om man bara lyfter blicken en smula ovanför vattenytan märker man hur verklighetsfrämmande diskussionen är. Försvarsministern har gett ÖB ungefär hälften av vad ÖB begärt samtidigt som han ökat antalet uppgifter. Att man som svensk ÖB bör vara bra på att koka soppa på spikar är ett rimligt antagande, men dagens situation kan inte ens ÖB klara av.

Låt oss vara ärliga. När nuvarande organisation är på plats kan Sverige kanske försvara sig mot ett begränsat anfall i en vecka inom ett begränsat område – sen behöver vi hjälp. Inom vilket annat politiskt område hade detta varit godtagbart? Tänk om rikspolischefen sagt att när omorganiseringen av polisväsendet är klar så kan polisen utreda ett begränsat antal brott, inom ett begränsat område i en vecka. Vem hade godtagit detta? Ingen.
Det krävs samma politiska mod, beslutsamhet och renhårighet som under budgetsaneringen och skattereformen på 1990-talet för att lösa försvarets problem. På sikt måste vi sannolikt komma upp i 2 procent av BNP och vi måste också våga definiera vem som ska hjälpa oss efter att vi försvarat oss i en vecka. Trots att nuvarande anslagsnivå ses som ett trendbrott har jag svårt att glädjas över två korvetter, en handfull bevakningsbåtar och en Nato-utredning som inte ska fokusera på Nato.

Jag uppmanar försvarspolitikerna att lyfta blicken och arbeta hårdare. Höjda anslag kommer inte utan blod, svett och tårar.


Carl Albinsson
Styrelseledamot av Svenska Atlantkommittén
(Artikelförfattaren skriver i personlig egenskap)