Så har vi äntligen fått en uppgörelse kring försvarets finansiering fram till 2020. Det blev 10 miljarder. Försvarsminister Hultqvist var nöjd, Folkpartiet hoppade av och ÖB var glad över den politiska enigheten kring beslutet. Exakt vad pengarna kommer räcka till överlåter jag åt andra att förklara, istället vill jag föra upp resonemanget på en mer övergripande nivå.

Anledningen till att stater håller sig med militära resurser är främst för att säkra den nationella suveräniteten. Genom att demonstrera för en eventuell angripare att det kommer kosta både människoliv och stora materiella resurser att tvinga oss i en specifik riktning stärks skyddet av det nationella självbestämmandet. I Sveriges fall skyddar det militära försvaret ett av världens mest demokratiska, icke-koruppta och toleranta samhällen. Ett starkt skydd av det svenska samhället är således av godo. Att Sverige dessutom inte bedrivit ett angreppskrig på 200 år gör att en eventuell upprustning av det svenska försvaret knappast kan ses som ett hot, förutom av en potentiell angripare.

Allt tal om att Sverige skulle öka spänningen genom att rusta upp är att erkänna den presumtiva angriparens världsbeskrivning och därmed är också den svenska suveräniteten förlorad. Jag har full respekt för dem som vill rusta ner försvaret för att prioritera andra saker i budgeten, men att förespråka nedrustning med motiveringen att exempelvis Putin kan känna sig hotad är att göra den ryska aggressionspolitiken en tjänst och den svenska suveräniteten en otjänst.

Nu är debatten om upprustning och hot irrelevant i Sverige eftersom inget parti har råd att rusta upp det svenska försvaret. De nya anslagen som Peter Hultqvist stolt presenterade tillsammans med de fyra andra partierna gör fortfarande att Sveriges försvarsanslag som andel av BNP riskerar att ligga under 1 procent 2020. Trots detta kallas beslutet ”trendbrott” och ”förmågelyft” samtidigt som man stoltserar om att två nya(gamla) korvetter blir operativa.

Om man bara lyfter blicken en smula ovanför vattenytan märker man hur verklighetsfrämmande diskussionen är. Försvarsministern har gett ÖB ungefär hälften av vad ÖB begärt samtidigt som han ökat antalet uppgifter. Att man som svensk ÖB bör vara bra på att koka soppa på spikar är ett rimligt antagande, men dagens situation kan inte ens ÖB klara av.

Låt oss vara ärliga. När nuvarande organisation är på plats kan Sverige kanske försvara sig mot ett begränsat anfall i en vecka inom ett begränsat område – sen behöver vi hjälp. Inom vilket annat politiskt område hade detta varit godtagbart? Tänk om rikspolischefen sagt att när omorganiseringen av polisväsendet är klar så kan polisen utreda ett begränsat antal brott, inom ett begränsat område i en vecka. Vem hade godtagit detta? Ingen.
Det krävs samma politiska mod, beslutsamhet och renhårighet som under budgetsaneringen och skattereformen på 1990-talet för att lösa försvarets problem. På sikt måste vi sannolikt komma upp i 2 procent av BNP och vi måste också våga definiera vem som ska hjälpa oss efter att vi försvarat oss i en vecka. Trots att nuvarande anslagsnivå ses som ett trendbrott har jag svårt att glädjas över två korvetter, en handfull bevakningsbåtar och en Nato-utredning som inte ska fokusera på Nato.

Jag uppmanar försvarspolitikerna att lyfta blicken och arbeta hårdare. Höjda anslag kommer inte utan blod, svett och tårar.

’

Carl Albinsson
Styrelseledamot av Svenska Atlantkommittén
(Artikelförfattaren skriver i personlig egenskap)