USA återtar ledningen?

President- och kongressvalen i USA tisdag 3 november kan innebära att USA återtar sin roll som kraftfull aktör i världspolitiken och som ledare av västvärlden. Göran Lennmarker analyserar utrikespolitikens utveckling vid en Biden-seger.

Den gångna perioden har vi sett motsatsen; nyckfullt agerande och brist på ledarskap. Det har också tydliggjort saknaden av USA:s centrala roll.

Vad kan då Joe Biden med demokratisk majoritet i kongressen göra i utrikespolitiken? En viss ledning kan vi få genom att se vad de tidigare åtta demokratiska presidenterna de senaste hundra åren har åstadkommit. Fem eller sex har varit utpräglat kraftfulla: Wilson, Franklin, Roosevelt, Truman, Kennedy-Johnson. Även Clintons åtta år var en stark fortsättning på en framgångsrik politik vid kalla krigets slut. Carter anses däremot som svag, men han åstadkom Camp-David avtalet som var ett stort genombrott i Mellanöstern. Obama svek när det gällde regimens användning av stridsgas i Syrien. Han förstod dock vikten av att samla västvärlden med de strategiskt viktiga frihandelsavtalen över Stilla Havet (TPP) och Atlanten (TTIP). De hann dock aldrig fullföljas.

Ingen av dessa var isolationister. Tvärtom har de betonat USA:s roll i världen. Landets engagemang i de två världskrigen och i Korea och Vietnam skedde under demokratiska presidenter. Erfarenheten pekar på att en Joe Biden-period kan bli kraftfull.

ÅTERGÅ TILL VÄRLDSORDNINGEN

Den första uppgiften blir att återupprätta goda relationer med Kanada, Mexico och andra allierade och vänner på Västra halvklotet, i Europa och i Asien. Lika viktigt är att USA återtar sin ofta ledande eller avgörande roll i internationella organisationer (tex WTO) och avtal (Paris och Iran). Helt enkelt en återgång till den världsordning som USA har lett sedan 1945.

Men världen står inte stilla: Demokrati och mänskliga rättigheter måste värnas och korruption bekämpas. Den globala fattigdomen kan utrotas. Fossila bränslen måste fasas ut. I allt detta behövs USA:s kraft och ledning med en president som tydligt markerar landets position.

LEDA VÄSTVÄRLDEN

Att samla och leda västvärlden blir också centralt. Den har skapats av USA och bygger på dess ledande roll. (Namnet är missvisande eftersom den finns i alla väderstreck, men begreppet är etablerat.)

Väst är en heterogen skara. Där finns alla demokratier och höginkomstländer på Västra halvklotet, i Europa, Mellanöstern och Västra Stillahavsområdet (Ostasien, Asean och Oceanien). Det handlar om över hundra länder som är allierade med, skyddade av och vänner till USA. Det stora flertalet är små, som har svårt att försvara sig av egen kraft. Men väst är också starkt med 22 av världens 25 största ekonomier.

Det finns betydande spänningar inom västvärlden, tex mellan Grekland och Turkiet eller mellan Japan och Sydkorea. Att säkra den interna freden är en viktig uppgift särskilt på Balkan, i Mellanöstern och i Latinamerika. Men det yttre skyddet är lika viktigt. Många känner sig hotade av Ryssland, Iran eller Kina.

De hundra demokratierna dominerar, men ett tiotal länder från Turkiet och Egypten i väster till Vietnam i öster, de flesta vid Gulfen, klassas som Not Free av Freedom House. Här är uppgiften att säkra freden, minska spänningen eller skydda länders integritet.

Västvärlden är en unik skapelse som kan spåras till Atlantdeklarationen som utfärdades när Churchill och Roosevelt möttes 1941, med USA som den samlande kraften. Den grundläggande styrkan är att väst inte är ett imperium utan ett frivilligt valt samarbete. Västvärlden är den starkaste politiska kraften i världen, men den utmanas.

VÄRNA GLOBALISERINGEN

Globaliseringen är en oöverträffad kraft för snabb fattigdomsbekämpning i stor skala. Hälften av jordens befolkning bor i Asiens utvecklingsländer som genomgår en snabb välståndsökning. (Med reservation för pandemins effekter.) Även i Afrika finns flera länder där en liknande snabb utveckling påbörjats fast från en lägre nivå. Där är också ökningen per capita lägre pga. fortfarande höga födelsetal. Ska massfattigdomen utrotas inom överskådlig tid får inte globaliseringen stoppas.

Frihandel är särskilt viktigt för fattiga länder och för små stater. Båda kategorierna är beroende av kunskapsöverföring, import och investeringar och därmed också av export för att finansiera dessa behov. USA har nästan alltid varit den drivande kraften i frihandelsrundorna. Det behövs också tydliga spelregler i världshandeln och här har WTO en avgörande roll.

En viktig fråga blir om Biden och demokraterna kan revitalisera WTO och om de har kraften att åter kämpa för TPP och TTIP samt övervinna frihandelsmotståndet i kongressen.

Mycket talar för att världen kommer att få stark ekonomisk tillväxt de kommande åren. Nedgången under pandemin ska återtas. De snabbväxande utvecklingsländerna som redan utgör en tredjedel av världsekonomin beräknas växa till hälften det kommande decenniet. Att byta från fossila energisystem kommer att kräva stora investeringar som ytterligare spär på tillväxten.

Den amerikanska ekonomin är mycket flexibel och fortfarande världens största. Eftersom Kinas befolkning är fyra gånger större än USA:s kommer Kina att gå förbi när dess ekonomi per capita blir en fjärdedel av den amerikanska. Men den samlade västvärldens ekonomi, som ju inkluderar många dynamiska utvecklingsländer, kommer fortsättningsvis att vara dominerande. Därför blir det så avgörande att USA återtar sin traditionellt ledande roll.

KINA och ASIEN

En helt avgörande utmaning för USA det kommande decenniet är Kina och säkerheten i Asien.

För fyrtio år sedan var Kinas kommunistiska parti en av världens mest misslyckade regimer. Kina var helt enkelt en failed state; utfattigt, per capita en av jordens fattigaste länder. 40–50 miljoner kineser hade dött av svält. Under kulturrevolutionen angrep partiet våldsamt kinesisk kultur och traditioner. En förlegad europeisk ideologi från 1800-talet var totalt bestämmande.

När folkkommuner och planekonomi avskaffades frigjordes det kinesiska folkets skaparkraft. Ekonomin decentraliserades och privat företagsamhet växte sig stark. Efter förebild av de fyra tigrarnas – Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och Singapore – rekordsnabba väg till välstånd satsade Kina på exportledd tillväxt, vilket märks i varje svenskt hem. Stora utlandsinvesteringar i Kina ledde till omfattande överföring av teknik och kapital, företagande och kunnande från USA och andra avancerade ekonomier. Kina växer i symbios med väst och är det stora land som gynnas mest av globaliseringen.

Men globaliseringen hotar proletariatets diktatur, dvs regimens maktmonopol. Därför genomför nu partiet paranoida åtgärder för att övervaka medborgarna och hindra fri information. Demokratirörelsen i Hongkong ses som ett hot liksom jämförelser med det demokratiska höginkomstlandet Taiwan.

Rädslan har kommit tillbaka i Kina. Kommunistpartiet är rädda för fria och tänkande medborgare och folket är rädda för makten. Minnet av skräckväldet under Mao kommer tillbaka.

Samtidigt fruktar partiet att Kina fastnar i medelinkomstfällan. Det är lättare att ta ikapp än att bli en avancerad ekonomi på egna meriter, vilka utmärks av fritt tänkande i fria demokratier.

Kommunistpartiet är i ett dilemma. Kapar man banden till de avancerade västliga demokratierna, främst USA, riskerar ekonomin att stagnera och därmed undergräva partiets makt. Behåller man beroendet riskeras proletariatets diktatur.

USA har nu en nyckelroll att samla väst till en tydlig politik gentemot Kina som handlar om att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, Hongkong-avtalet, Taiwans självbestämmande och kustländernas vid Sydkinesiska havet territoriella integritet. USA:s kongress verkar redan stå upp för en sådan politik. Om också presidenten gör det kan USA:s ledarskap bli effektivt.

Det finns en stort förhoppning om ett tydligt amerikanskt ledarskap i nära nog hela Asien. Där finns en stor rädsla för kinesisk makt. Det är enbart korrupta regimer som tycker annorlunda.

Hanteringen av Kina och säkerheten i Asien ställer stora krav på USA politiskt, militärt och ekonomiskt. Det bör vi i Europa beakta.

EUROPE WHOLE & FREE

USA har räddat det demokratiska Europa tre gånger; två världskrig och ett kallt krig. Den europeiska säkerhetsordningen har formats av USA och är beroende av dess kraft och närvaro. USA är den oundgängliga europeiska makten betonade den finländske toppdiplomaten Max Jacobsson. Så har det varit, så är det och så kommer det att förbli under överskådlig tid.

I den amerikanska kongressen finns en strategisk kultur som betonar hela kontinenten inklusive Turkiet, Kaukasus och Ryssland. The Charter of Paris for a New Europe efter kalla krigets slut bygger vidare på Helsingfors-avtalet och slår fast en säkerhetsordning där varje land har självbestämmande. Till skillnad från i FN finns det inga särskilda stormakter utan varje land är jämställt. Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) skapades för att övervaka säkerhetsordningen. Men dess arbete blockeras av Ryssland och andra diktaturer.

Att revitalisera OSSE och särskilt skyddet av Ukraina, Georgien och andra hotade länder är akut. Lika viktigt är att intensifiera arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Även här krävs USA:s kraft och ledning. För de utsatta länderna är det USA som är hoppet och tryggheten. EU och europeiska länder kan och bör göra mycket, men USA och Nato är avgörande.

Om den europeiska säkerhetsordningen lägger fast principerna är det Nato och dess ömsesidiga försvarsgarantier som ger reell trygghet. Det handlar både om skyddet mot rysk aggression eller som på Balkan värna freden mot interna motsättningar.

Att både USA:s kongress och president tydligt fullföljer landets nästan 80-åriga engagemang för ett Europe Whole and Free är avgörande för freden på vår kontinent. Att revitalisera TTIP, frihandelsavtalet över Atlanten, skulle ytterligare stärka de transatlantiska banden.

Rysslands utveckling är tragisk. Landet är Europas mest korrupta enligt Transparency International; en kleptokrati enligt många ryssar. Regimens skräck är ett ryskt Maidan, en folklig revolt. Presidenten skulle riskera att få fly landet som en simpel tjuv, vilket skedde med president Janukovitj i Ukraina. Följden är en repressiv politik internt och en aggressiv politik riktad mot demokratier och korruptionsbekämpning i närområdet. Destabilisering genom mutor, propaganda, utpressning och krig. Georgien, Ukraina, Moldavien och nu även Armenien har erfarenhet.

Det behövs helt enkelt en fast och värdebaserad amerikansk rysslandspolitik till skydd för utsatta grannländer och till stöd för ryska demokrater.

Det finns en berättigad amerikansk kritik mot vissa europeiska länder. Om USA:s skattebetalare  betalar för Europas säkerhet är det rimligt att också europeiska skattebetalare bidrar till sitt eget försvar efter förmåga. Så är inte alltid fallet.

Europa borde också kunna göra mer för freden i länder i närområdet där inte USA:s unika resurser behövs. EU borde ha hanterat Libyen och Syrien bättre.

MELLANÖSTERN

USA:s engagemang handlar primärt om att fullfölja Camp David-avtalets intentioner och om att säkra freden i Gulf-området.

Om Gulf-länderna tidigare hotades av Irak så är det Iran som de fruktar idag. USA gick i krig för att befria Kuwait (Desert Storm) och för att skydda Saudiarabien och de mindre gulfstaterna (Desert Shield) samt för att befria Irak från Saddam Hussein regimen. Säkerhetsgarantierna i Gulfen ligger fast. Nu handlar det om att säkra att Iran inte skaffar sig kärnvapen. Därför kommer USA att återinträda i kärnenergiavtalet med Iran. USA har också ett ansvar för att hjälpa Irak att forma en självständig och sammanhållen stat där shia, sunni, kurder och andra minoriteter kan leva fredligt tillsammans. Det kommer att kräva fortsatt amerikanskt engagemang under lång tid.

Det av USA initierade Camp David-avtalet lyckades få först Egypten och sedan Jordanien och nyligen tre andra arabländer att acceptera Israels existens. Ett stort framsteg som är fundamentalt för freden i Mellanöstern. Men avtalet innebär också att FN:s ursprungliga trestatslösningen av Palestina-mandatet övergavs. Ett självständigt Palestina är en förutsättning för att avtalet ska hålla i längden. Därför blir USA:s engagemang för seriösa förhandlingar mellan Israel och Palestina en hög prioritet.

USA behövs också som en förkämpe för mänskliga rättigheter och demokrati i arabvärlden. Den arabiska våren för nio år sedan inspirerades delvis av amerikanskt engagemang. Endast Tunisien blev en demokrati. Marocko, Libanon, Jordanien och Kuwait har blivit Partly Free, men i övrigt råder det fortsatt diktatur. Men strävan får inte överges. I detta har också EU en viktig roll.

En sak är klar inför det amerikanska valet nästa vecka: resultatet påverkar en hel värld.

Göran Lennmarker är ledamot i Atlantkommittén och tidigare ordförande i riksdagens utrikesutskott.

Denna text publicerades även på Frivärlds Säkerhetsrådet under rubriken ”Så återtar USA ledningen med Biden som president” den 29 oktober 2020.