SAKU deltar i NorSec 2015, säkerhetspolitisk konferens i Oslo

ATA Norge anordnade en säkerhetspolitisk konferens NorSec 2015, i Oslo den 5-6 september. Eftersom SAKU är en del av nätverket YATA hade vi möjlighet att delta och representerades av ordförande Gabriella Wilow och styrelsemedlem Sofia Levy-Nilsson. 

Konferensen inkluderad bland annat föreläsningar om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Norden, Ryssland och Ukraina såväl som en fiktiv krisövning. YATA Norge stod för logi och utomordentligt värdskap.

 

IMG_60831

IMG_44871

.

Lettlands och EUs flagga samt presidentens fana. Bildkälla

 

Atlantkommitténs resa till Riga

Svenska Atlantkommittén genomförde en studieresa till Riga den 5 oktober. Syftet var att föra säkerhetspolitiska samtal samt få en djupare förståelse för utvecklingen

Atlantkommittén besöker lettiska UD

Igår besökte Atlantkommittén Riga för intressanta möten och diskussioner med ett antal säkerhetspolitiska aktörer angående regional säkerhet, Nato och EU:s relation till Ryssland.

Ett av besöken skedde på lettiska UD som här rapporterar om vårt besök:

>Länk till Latvian Ministry of Foreign Affairs

”On 5 October, the State Secretary of the Ministry of Foreign Affairs, Andrejs Pildegovičs, met with a delegation from the Swedish Atlantic Council (Svenska Atlantkommittén). The meeting covered a broad range of topics: regional security, the status of implementation of decisions taken during NATO Wales Summit, the future of the Eastern Partnership policy, developments in Ukraine, and the EU’s policy toward Belarus. Andrejs Pildegovičs confirmed Latvia’s interest in the further development of partnership between Sweden and NATO since this fosters security in the Baltic Sea region.

The Swedish Atlantic Council is a non-governmental organisation. Its purpose is to promote debate on Euro-Atlantic security policy, with an emphasis on the role of NATO and the EU. The Council is a member of the Atlantic Treaty Association and its activities include publications, conferences, study trips and various events in Sweden and beyond.

During their stay in Riga, the Swedish security experts met both with public officials and members of NGOs. The group was headed by Göran Lennmarker, Chairman of the Swedish Atlantic Council.”

cache_thumbs_21344966114_jpg_1444110778_crop_664_by_420

Möte med lettiska utrikesrepresentanter på UD i Riga

21344966024_8f39d7e45d_z

Atlantkommitténs delegation bestod av, från vänster, Jan Hyllander, Krister Andrén, Henrik Landerholm, Göran Lennmarker, Pål Jonson, Patrik Oksanen, Albin Aronsson, Alexander Ruckemann (ej i bild)

21344966144_da1f492738_z

De lettiska värdarna bestod bland annat av Baiba Braže, Ambassador, Director General of Security Policy, State Secretary Andrejs Pildegovičs, Latvia Ministry of Foregin Affairs, Andrejs Grinaško, Counsellor of NATO and European Security Policy Division, Ivars Lasis, Director of Security Policy Department,

CQjoEVrWwAAbWWF

Lettlands utrikesdepartement i Riga

Rundabordssamtal om EU:s säkerhets- och försvarspolitik

Den 1 oktober genomfördes ett rundabordssamtal med på temat ”EU:s säkerhets- och försvarspolitik – finns det en sådan?”. Jan Joel Andersson var inbjuden talare och framförandet efterföljdes av frågor samt intressant diskussion.

Jan Joel Andersson är seniorforskare vid UI. Från 1 september 2014 är han tjänstledig för ett uppdrag som Visiting Research Fellow vid EU Institute of Security Studies i Paris. Hans forskning behandlar utvecklingen av svensk och internationell säkerhets- och försvarspolitik, försvarsindustrins utveckling, amerikansk politik samt privatoffentligt samarbete inom samhällssäkerhet och inom det nya biståndet

Jan Joel Andersson

Jan Joel Andersson

>Mer om Jan Joel Andersson

 

Svenska Atlantkommittén besökte amerikanska Atlantic Council

Göran Lennmarker och Pål Jonson besökte nyligen Atlantic Council i Washington DC. På Atlantic Council fördes samtal med bl.a. Magnus Nordenman och Jorge Benitez om USA:s roll i europeisk säkerhetspolitik och Sveriges relation till NATO. Lennmarker och Jonson träffade även USA:s förre NATO ambassadör Kurt Volker samt Erik Brattberg på The McCain Institute under besöket i Washington.

>Atlantic Councils hemsida

IMG_1657

Atlantic Council

IMG_1655

Göran Lennmarker och Erik Brattberg

 

 

 

Mats Johansson ger ut boken Kalla kriget 2.1

Mats Johansson som är styrelseordförande för Fri värld samt medlem av Svenska Atlantkommittén har nyligen givit ut boken Kalla kriget 2.1, som är en utökad version av Det nya kalla kriget (2008) och Kalla kriget 2.0 (2013). Boken kan beställas frånTimbro.

 

Ambassadör Michael Sahlin: ”The indispensable nation” och dilemmorna i Mellanöstern

Klockan tickar för president Obama och hans administration, och talet om ”lame duck” bland dem som nu, inom respektive parti, fokuserar på alla förändringar i amerikansk utrikespolitik post-Obama som man hoppas och kanske t o m tror på blir vanligare och uttryckligare. Så frågan blir nu vad team Obama trots detta eventuellt ska kunna åstadkomma innan tiden är helt ute. Frågan uppstår inte minst med tanke på de dilemman och de utmaningar som ”The indispensable nation” står inför bland annat i det kaotiska Mellanöstern/Nordafrika, här och nu. Idéerna bland presidentvalsaktivisterna om behovet av ny och ändrad amerikansk mellanösternpolitik må vara mångahanda – och spretiga – men även en nu vingklippt och desillusionerad Obama-administration har många svåra beslut att fatta (och försöka få gehör för i den svårflirtade Kongressen) långt innan det blir tid för en ny president att förvalta arvet och eventuellt tänka nytt. Gigantiska utmaningar finns ju också, för USA och andra, på annat håll i världen.

Just när detta skrivs återstår någon enstaka dag till deadline inträffar i förhandlingarna mellan Iran och USA m fl (P5+Tyskland) i Lausanne/Wien om det iranska nukleära programmet. Kanske bekräftas innan dessa rader ens hunnit skrivas färdigt ryktena om att fristen, givet utestående tvistefrågor, trots allt kommer att förlängas. Ett avtal med Iran, trots allt motstånd både från israeliskt och saudiskt håll och från kritikerkretsar även i USA (och i Iran), skulle förvisso vara en ”game changer” i det komplexa västasiatiska konfliktmönstret, men en scenförändring med ovissa konsekvenser. En kanske nödvändig men kanske inte tillräcklig betingelse för en definitivt nödvändig stabilisering i regionen.

Man erinrar sig här hur president Obama inför FNs Generalförsamling hösten 2013 uttalade att från och med nu skulle USA fokusera på tre mål (medan allt annat skulle läggas i baksätet): en fredsuppgörelse Israel-palestinierna, ett slut på det syriska inbördeskriget, och så ett avtal för att förhindra iransk kärnvapenanskaffning. Trots Kerrys ansträngningar och skyttlande havererade försöket att äntligen skapa fred mellan israeler och palestinier, och nu verkar tåget ha gått för även denna administration. Och kriget i Syrien bara fortsätter att skapa död och flykt, utan slut i sikte. Det är alltså svårt att överskatta betydelsen av ett Iran-avtal för Obama-administrationens eftermäle, inte minst också med tanke på svårigheterna att uppfylla löftena om ett avslutande under mandatperioden av krigen i Afghanistan och Irak.

Problemet för Obama och USA är dock att även alla andra krisfrågor i MENA-regionen, de som skulle hamna i baksätet, över tiden tillväxt i komplexitet och hotfullhet och ställer ”den oundgängliga nationen” inför ständigt nya och svåra frågor om vari oundgängligheten egentligen skall bestå: ”damned if you do, damned if you don´t”. Det talas i amerikansk debatt mycket om bristen på amerikansk strategi i regionen, särskilt vad gäller kampen mot IS och konflikterna i Syrien och Irak. Samtidigt som en och annan påpekar att endast den okunnige kan hävda att det finns en strategi som vore relevant och verksam i det kaotiska Mellanöstern. Det spretar rejält i amerikansk debatt inför stundande maktskifte, en debatt präglad av svårartad ambivalens och grundläggande osäkerhet beträffande vad som är vitala amerikanska säkerhetsintressen och vilka målsättningar som i dagens verklighet faktiskt vore realistiska och genomförbara. I bakgrunden spökar den tunga känslan av ansvar för allt det som interventionen 2003 ställde till med, i Irak, men indirekt också i Syrien, och därmed regionen. Ytterst hägrar den klassiska spänningen mellan isolationism och militär interventionism.

Vad göra?

Så vad ska USA göra? Frågan uppstår också ur konstaterandet att USA:s maktprojicerings- och fredsmäklarförmåga också (förutom krigströtthet) begränsas av att Obamas USA har rejält problematiska relationer till samtliga regionens huvudspelare, Al-Sisis Egypten, Erdogans Turkiet, Netanjahus Israel, kung Salmans Saudiarabien, Shia-regimen i Bagdad, m fl, samt förstås ayatollornas Iran. Att rätt och klokt balansera mellan dessa var för sig problematiska regimer med motstridiga intresseagendor är (för att uttrycka det milt) inte enkelt. Tillkommer så det faktum att det inte är möjligt att bortse från den vidare internationella scenen, t ex att motparten Putins Rysslands medverkan behövs i varje syriskt fredsscenario. Liksom att Irans medverkan behövs för att få ordning på Irak, och därmed ett övertag i kampen mot IS, och för en långsiktig stabilisering av Afghanistan efter det militära uttåget. Och att EU är upptaget av interna konvulsioner.

MENA-miljön – med inbördeskrigsförhållanden och ombudskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak – präglas nu av dels IS´ fortsatta framfart och metastaserande utbredning, av en djupnande,  politiserad klyfta tvärsöver regionen mellan Sunni och Shia och av till synes oförsonlig maktkamp mellan ett wahabistiskt Saudi och Shia-Iran, av fortsatt (och fortsatt ohållbart) dödläge i den israelisk-palestinska konflikten, av ekonomisk stagnation och av nya, stora frågetecken beträffande  Sykes-Picot gränsernas och den gällande statsstrukturens hållbarhet i rådande turbulens. Och av synbarligen tilltagande frustration hos regionens huvudspelare, Saudiarabien med klienter och Turkiet (som knappast har några klienter) över USA:s villrådighet och sviktande ledarskap, med ty åtföljande benägenhet att ta saker i egna händer (mer om det sedan). Och av amerikansk frustration över klent och tvehågset regionalt bidrag till kampen mot IS, särskilt vad gäller NATO-allierade Turkiet. Se där en riktigt ordentligt trist kombination. Så vad ska USA göra?

Dilemman och ”game changers” i Syrien

Senaste nytt på ”game changer”-fronten, till betydande bekymmer för Obama-administrationen som absolut inte behöver ytterligare komplicerande dåliga nyheter, är de rykten som i dagarna surrar i Ankara om att den efter senaste parlamentsval försvagade AKP-regimen med Erdogan i den faktiska spetsen överväger någon form av militärt ingripande i Syrien  och att skälet för detta nu i första hand har att göra med syrisk-kurdiska PYD:s militära framgångar mot IS med hjälp av amerikanskt flygunderstöd, en ny påminnelse om att ”The indispensable ally of the the indispensable nation”, Turkiet,  har väsentligen andra prioriteringar än USA i det syriska dramat. IS må även för Syriens grannland Turkiet utgöra ett hot – oaktat allt som sagts och ryktats om turkiskt diskret bistånd bl a till IS m fl jihadistiska anti-Assad-grupper och å andra sidan om turkisk sårbarhet för den befarade närvaron i transitlandet Turkiet av mängder med aktionsberedda celler och sympatisörer. Men i Ankaras/AKP:s hotbild utgörs de större hoten av dels den seglivade Assad-regimen och dels risken att det i spillrorna av Syrien skall uppstå en självständig eller autonom kurdisk entitet vid gränsen mot Turkiet, till skada för den turkiska kurdfrågans hanterbarhet.

Ett turkiskt militärt ingripande i Syrien, trots förutsägbara reaktioner i Moskva och Teheran och trots tveksamhet och motstånd i Turkiet på alla håll i landet (utanför AKP-kretsen)  – ett ingripande som utåt motiveras med behoven av en skyddszon i norra Syrien både för att kunna hantera fruktade ytterligare flyktingströmmar och som led i kampen mot såväl Assad-regimen som kurdiska PYD och IS – skulle göra ett redan prekärt läge för Obama-administrationen (som i och för sig länge önskat sig turkiska ”boots on the ground” i kampen mot IS) än mer prekärt och ytterligare försvaga tilltron till att det alls finns en lösning på det syriska dramat. Dilemmat för USA i Syrien är ju att (den omfattande men numera mer sparsamt opererande) anti-IS koalitionen för att behålla Gulf-staterna och Turkiet ombord måste upprätthålla en anti-Assad retorik, samtidigt som USA naturligtvis inte har något intresse av att Assad-regimen faller bara för att ersättas av en anti-amerikansk och anti-västlig jihadistisk regim med slagskugga även över den darriga utvecklingen i grannlandet Irak. Eller för den delen en ytterligare kaotisk ”somalisering”.

Och för USA tillkommer att kurdiska styrkor – syrisk-kurdiska PYD, Irak-kurdiska peshmergas och turk-kurdiska PKK – hittills varit den enda trösten i bedrövelsen när det gäller att komplettera halvdant framgångsrika flygbombningar med nödvändiga ”boots on the ground” i kampen mot IS i Syrien och Irak. Turkiet, med egen agenda, har fortsatt att vara motvillig allierad och i Irak har ökande amerikanska rådgivarinsatser inte förmått skapa en effektiv armé, kapabel att göra det jobb som nu mest utförs av Iran-stödda Shia-miliser. Luttrade bedömare dämpar tilltron till att som väg- och tidsvinnande strategi satsa på att utbilda och utrusta ”moderata” förband i Syrien genom att hänvisa till alla de miljarders miljarder som USA, tidigare liksom nu, satsat på just detta i Irak, utan större verkan i rådande miljö.

Intressena, strategierna och agendorna divergerar alltså rätt våldsamt, innebärande bl a att ett turkiskt ingripande, unilateralt eller i Saudi-maskopi (såsom redan sker i det aktiverade militära stödet för allehanda rebellgrupper, jihadistiska liksom ”moderata”, skulle innebära stora bekymmer för amerikansk politik, om ingripandet sker med nu angivna förtecken och motiv. USA, redan hårt prövat av allianspartnerns Erdogan-inspirerade extravaganza i olika utrikespolitiska riktningar, skulle få svårt att försvara det turkiska agerandet och att hantera ingripandets olika konsekvenser, samtidigt som man konstaterar risken för en våldsam utveckling av förhållandet mellan turkisk och kurdisk nationalism i Turkiet självt i en känslig tid och en känslig region.

Och även om den turkiska AKP-regimen skulle backa tillbaka, ställd inför motstånd mot ingripandeplanerna även från den (luttrade) turkiska militärens sida och med tanke på pågående koalitionssonderingar efter valet som kan tvinga fram en ändring i AKP-regimens (misslyckade) Syrien-politik, så kvarstår många problem, däribland de problem som har att göra med Rysslands och Irans stöd för den Assad-regim som de USA-allierade Turkiet och Saudiarabien bundit sig för att störta, samtidigt som de känsliga nukleära förhandlingarna med Teheran går mot sin kulmination. Dilemmat, ett annat dilemma, för USA:s politik, är att läget i Syrien är sådant att det helt enkelt inte tycks finnas något klart och tydligt mål att kunna fokusera på, och leda mot, att avvaktan och sekvensiellt agerande är vad som står till buds, samtidigt som den syriska krisens politiska och humanitära konsekvenser blir alltmer ohållbara och de regionala huvudaktörerna, främst Turkiet och Saudi, blir alltmer pressade, otåliga, och benägna till att ta saken i egna händer.  Samtidigt som IS-giftet sprider sig i MENA-regionen som helhet.

…och i Irak

Och så Irak. Vad borde USA göra där, med tanke inte minst på det ansvar man har för att ha släppt ut anden ur flaskan genom interventionen 2003? Än mer än Syrien framstår Irak som huvudarenan för några av regionens huvudkonflikter som släppts loss: det arabiska versus det persiska, Sunni versus Shia, det arabiska versus det kurdiska, minoritet-majoritet, mainstream Sunni versus Muslimska brödraskapet och allehanda salafistiska och wahabistiska varianter/grupper, IS mot ”alla andra” (om än med varierande beslutsamhet), Bagdad mot Erbil, olika kurdiska grupperingar mot varandra, osv.

Amerikansk politik i detta virrvarr har varit att söka värna om Iraks territoriella integritet (t ex tillhållande KRG i Erbil att hålla an med kraven på självständighet), att verka för tillkomsten av en mer moderat och tvärsekteristiskt inkluderande ledare (Abadi) och regim i Bagdad för att på så sätt dämpa sunniminoritetens alienation inom Irak, att göra en ny insats för att återupprätta den skamfilade irakiska reguljära armén och göra den kapabel till kamp mot ett fortsatt – trots flyginsatserna – framträngande IS och att pragmatiskt och de facto samverka med Iran-stödda shiamiliser och förekommande reguljära iranska militära aktörer, med kampen mot IS som gemensam nämnare bland allt det som skiljer, och med bakgrund i de nukleära förhandlingarna. Och att från luften (fortfarande i avsaknad av ”boots on the ground”) bekämpa IS i Irak genom att bekämpa IS också i basområdet Syrien – och därigenom inträda till försvar för Sykes-Picot- gränserna anno 1916.

Knappast någon i Washington har såvitt bekant dragit slutsatsen att denna politik hittills varit nettoframgångsrik. Beroendet av Iran-stödda shiamiliser och den taktiska de facto samverkan med Teheran i den prioriterade kampen mot IS i Irak betraktas med oro och föranleder allehanda motåtgärder i länder (Saudi , Israel, Turkiet, m fl) som på sunnipolitisk grund fruktar en utbredning av iransk makt, till att börja med i Irak men potentiellt också i Jemen, Bahrein m fl länder där det finns shiaminoriteter.Flygbombningarna tycks inte på allvar bita på ett taktikanpassat IS. Även ett stegvis utökat antal amerikanska militära rådgivare/utbildare har inte förmått det som USA tidigare inte förmådde, trots en massiv satsning värd 25 Mrd USD, nämligen att skapa en fungerande, nationell irakisk armé. Alltså är man inte i närheten, än idag, av att återerövra staden Mosul som IS chockartat intog för ett år sedan. Snarare är trenden just den motsatta, att man tappar städer som Ramadi. Och regimen Abadi får uppenbarligen allt svårare, trots amerikanskt stöd, att hålla stånd mot shia-sekterismens krafter. Sunniminoritetens utsatthet och alienation, och därmed rekryterbarhet för IS, förefaller inte ha minskat. Shiamiliser och shiadominerad armé fruktas mer än IS-monstret. Stödet till, och behovet av, kurdiska KRG måste begränsas av det hot mot Iraks nationella sammanhållning som kurdistanska självständighetssträvanden utgör. Också den kurdiska frågan är gränsöverskridande och potentiellt explosiv.

Ekvationen ser omöjlig ut. Och de humanitära konsekvenserna bara växer.

Damned if you do, damned if you don´t

Så vad ska USA, ännu en tid under ledning av team Obama som lovade avsluta krigen i Afghanistan och Irak men som inte kunde förutse IS-fenomenet, göra nu: ”damned if you do, damned if you don´t”. Och vad ska en ny president hitta på? Ingen lär väl kunna hoppas på att utvecklingen på marken av egen dynamik ska göra det lättare att se klart och kunna skapa mindre fruktlösa handlingsalternativ. Eller att ”cut and run” skulle vara försvarligt, eller ens politiskt möjligt. Detsamma torde gälla den option som trots Irak-erfarenheterna och annat i det tunga bagaget simplistiskt förordas av en del kongresspolitiker, en fullskalig militär återvändo till Irak som i varje fall Obama och många med honom fann och finner otänkbar. Kvarstår, kanske för lång tid, ”muddle through”, i den mån de regionala huvudaktörerna tillåter ens det.

För oss andra gäller att kampen mot IS och all annan internationell terrorism och mångfalden dilemmor och närmast hopplösa handlingsval i ett Mellanöstern och MENA som helhet riskerar att i så hög grad uppta energi och kongresspolemik att USA relativt sett blockeras och tappar vilja och förmåga att ta spjärn mot ett aggressivt Putin-Ryssland i östra Europa och anta utmaningarna från det framväxande Kina.

Så trots eller tack vare EU:s och därmed Sveriges begränsade vilja och förmåga att göra positiv skillnad i Mellanöstern (men med tanke på alla effekter som påverkar europeisk säkerhet) , USA:s nuvarande och kommande ansträngningar att mot svåra odds fortsatt utgöra stabiliserande faktor i denna hårt prövade region, utöver de mer globala utmaningarna, ÄR ett säkerhetspolitiskt intresse också för oss. USA förblir ”The indispensable nation” – en svår roll i en svår tid.

Michael Sahlin

Michael har tidigare varit Sveriges ambassadör i Ankara och även  ordförande för Svenska Atlantkommittén.

Bildkälla

Atlantic Roundtable med ambassadör Michael Sahlin

Den 11 september arrangerade Svenska Atlantkommittén ett Atlantic Roundtable möte med ambassadör Michael Sahlin på temat ”Turkiet i kris – och krig: en vacklande nyckelspelare”. Sahlin är har tidigare varit Sveriges ambassadör i Ankara och samt även  ordförande för Svenska Atlantkommittén.

IMG_0269

Atlantkommittens ordförande Göran Lennmarker öppnar dagens Atlantic Roundtable

Varför upplever Ryssland ett svenskt Natomedlemskap som hotfullt?

 

Ryska nyhetsbyrån Tass rapporterar att Rysslands utrikesdepartement anser att Sveriges närmande till Nato skulle tvinga Ryssland till att vidta nödvändiga åtgärder:

”Sweden’s admission to NATO would have military-political and foreign policy consequences that would require necessary response steps from the Russian side.”

Man kan fråga sig varför Ryssland känner sig så hotade av ett svenskt medlemskap i Nato. Handlar det kanske egentligen om rysk rädsla för att dess framtida aggressionsplaner kan begränsas?

Natomotståndare hävdar ofta att Ryssland inte har något intresse av Sverige i sig som skulle kunna leda till krig. Men hur är det med de baltiska länderna? Där är de flesta överens om att det finns en betydande risk för olika former av ryska angrepp. I en sådan situation hävdar jag att risken är stor att Sverige dras in i en konflikt vare sig vi är med i Nato eller inte. Sverige har till exempel genom solidaritetsförklaringen deklarerat att landet inte kommer att vara neutralt i en sådan situation. Men skulle vi vara medlemmar i Nato i ett sådant läge skulle tröskeln höjas för Ryssland att angripa de baltiska länderna.

Det är nämligen så att vid en rysk invasion av dessa länder är det strategiskt viktigt att även kontrollera svenskt territorium. På grund av vårt läge i Östersjön vill Ryssland hindra Nato från att använda Sveriges luftrum för att undsätta de attackerade baltiska staterna. Men det skulle vara svårare för Ryssland att proaktivt angripa Sverige om Sverige då redan är med i Nato, eftersom det direkt skulle provocera fram en konflikt med Nato innan man ens har börjat med Baltikum.

Slutsatsen är att Sverige riskerar ett angrepp från Ryssland vid ett ryskt anfall på Baltikum vare sig vi är med i Nato eller inte. Däremot höjs tröskeln och risken minskar att bli proaktivt angripet om vi redan är med i alliansen.

Källa Stratfor 2013

Om ryska luftförsvarssystem är placerad i Sverige blir det oerhört svårt för Nato att skicka undsättning till de baltiska länderna vid en konflikt Källa Stratfor 2013


Alexander Ruckemann, f.d. Militärtolk och styrelseledamot i Atlantkommitténs Ungdomsförbund

Mer i ämnet:

Tidigare Chef för Försvarshögskolan Karlis Neretnieks har  skrivit mer utförligt om ämnet på sin blogg 

Debatt mellan Fredrik Malm (FP) och den Maj-Britt Theorin (S) från 2014 i ämnet 

Centre for European Policy Analysis släppte en rapport om Nordens och Baltikums roll i ljuset av de ryska aggressionerna. 

Atlantpub med Ukrainas ambassadör

Den 2 september genomfördes en Atlantpub med Ukrainas nytillträdde ambassadör Ihor Sagach. Ambassadör Sagach talade om säkerhetssituationen i sydöstra Ukraina i ljuset av den ryska aggressionen samt presenterade underlag om omfattningen av den ryska militära närvaron i regionen.

 

Missade du detta? Kolla in kommande program här AKTIVITETER